Uppvärmning
Jag anser som säkert många andra att uppvärmningen av hästen är väldigt viktig. Jag tror att ni har någorlunda koll på hur jag värmer upp mina hästar inför ett ridpass.
Skrittar numera fram i minst 20 minuter. Ofta på hårt underlag för variationens skull. Under den del av framskrittningen så jobbar jag även hästen. Ställer och böjer, flyttar för skänkeln i olika rörelser.
När jag skrittat 20 minuter så börjar jag jogga med fokus på att hästen ska vara avslappnad. Efter ett litet tag (5-10 min) så fattar jag galopp och rullar några varv i galopp i lätt sits, även här ska hästen vara avslappnad. Efter det börjar jag sjävla huvudmomentet i ridpasset, det varierar ju beroende på vad jag ska göra.
Hur värmer ni upp era hästar?
They change?
Från en vettlös 3-åring till en 7-åring med pli på.
Från en ponny som man behövde använda hjälm, longerlina och spö för att ta ut till hagen till en ponny som snällt traskar efter en som en hund i ett grimskaft.
Från en ponny som var bebis till en ponny som blivit vuxen.
Från en ponny som inte kunde stå stilla på transport i några minuter till en ponny som står som ett ljus på transport.
Från en ponny som var rädd för allt i sin omgivning till en ponny som börjar vänja sig vid världen.
Från en ponny som snällt hoppade runt på LD-banor i halvtaskig galopp till en ponny som hoppar med spänst och tryck i galoppen på MSVB-banor (på träning)
Från en ponny som inte visste vad livet hade att erbjuda till en ponny som lever livet ut med sina hyss och idéer.
3,5 år går fortare än vad man tror och tro mig, det händer en del på vägen!
The story.. again!
yes it’s worth fighting for, it’s so fuc*ing worth it.
here we are, 3,5 years later.
yes it’s worth it!
Det var en helt vanlig dag, det exakta datumet är okänt men jag kan säga er att det var i mitten/slutet av September år 2007. Min mor satt som vanligt och kollade på hästannonser, inte för att vi skulle köpa något utan bara utav rent nöje. Ibland hittade man någon fin men i 9 av 10 fall var det tråkiga hästar. Av ren slump hittade vi in på en holländsk sida som tog in både ponnyer och stor hästar och sålde vidare. Just denna gång fanns där en skäck, en tanig skäck men med en hoppteknik som inte var av denna värld. Skäckens namn var Chaboukie och han var 3 år, precis inriden. Endast uppsuttet hoppad på några kryss av en vuxen beridare. Min mor blev helt till sig och visade mig bilderna, jo visst var det en intressant ponny men vi skulle inte ha någon ponny, vi hade ju köpt Rebell bara ett år innan och han var långt ifrån för liten. Den 3-åriga skäcken försvann från hemsidan för att sedan komma tillbaka några dagar senare och min mor kunde inte sluta vare sig kolla på annonsen eller tänka på honom. Några dagar senare, några telefonsamtal senare så stod vi som ägare för ännu en häst.
Ponnyn vars namn var Chaboukie anlände en kort tid senare till Skåne där min mor och en kompis hämtade honom. En utmattad, tunn, omusklad ponny med spån i hela manen och svansen och ett uttryck i ögonen som sa ”vart är jag och hur kom jag hit”. Denna unga individ undrade nog verkligen vad som hände i hans liv just nu, stått på en lastbil i flera timmar, blivit inledd i ett stall över natten för att sedan få åka transport ner till Kalmar några timmar senare.
Kan även tillägga informationen att Chaboukie var besiktigad i Holland samt försäkrad innan han klev på lastbilen i Holland. Vi hade bara sett bilderna ovan innan vi köpte honom. Vi hade pratat i telefon med försäljarna samt fått bekräftelse från en bekant familj som importerat hästar därifrån att det var ett säkert ställe. Vad hade vi att förlora, var det ingenting för oss så var det bara att sälja senare. Jag hade ju ändå Rebell?!
Fick han överlämnad med ett rep som var fastknutet i grimman.
Ovan är bilderna på morgonen när min mor hämtade han i Skåne, redo för en tur med transport ner till smålands skogar.
Jag var den första som red han i Sverige, han fick vila några veckor och få lära känna oss och miljön kring stallet. Första ridpasset gick okej, hade inte förväntningar utan var mer nyfiken på hur det skulle kännas. Det kändes annorlunda att rida en ny häst när jag var så van vid Rebell. Mamma hade han på longerlina när jag red för säkerhets skull. Om det var andra dagen jag red eller om det var några dagar senare minns jag inte men i alla fall så blev ponnyn rädd för något och drog iväg, gjorde en 90graders sväng vid ett staket och jag flög i backen. Jag tackade nej att rida ponnyn mer så det blev mammas lilla projekt. Hon red Chaboukie, jag red Rebell och så höll det på i 1,5 år. Under den perioden testade jag även att rida han ännu en gång och ja, det gick helt okej sen när jag skulle testa att ta ett litet språng så gick allt käpprätt åt skogen igen och jag låg i gräset ännu en gång och spottade myror eller något.
Nej mitt förtroende på den ponnyn var väldigt lågt om det nu fanns något?
första ridpasset
Men till slut bestämde sig mamma och jag för att jag skulle få rida han för tränare på inhägnat område så vi begav oss först mot Öland och tränade för Mats. Han red igenom honom först och sedan fick jag rida och det fungerade bra. Inga avramlingar eller något som en tenderade till det. Dagen efter tränade jag för min andra tränare och jo visst det gick bra det också.
Sedan den dagen har det bara rullat på i både motgång och framgång. I stort sett allt från början tills idag kan ni läsa i min blogg. Mitt förtroende var dock lågt på honom från början och det fanns stunder när jag var rädd att rida honom, men vi blev vänner, började jobba som ett team och idag finns inga sådana känslor kvar. Vi har kommit långt, en bra bit på vägen men det är långt kvar. Finns så mycket att lära och även om det funnits stunder när man velat ge upp så har aldrig den där sista lågan slocknat. Om det så funnits 100 anledningar att sluta kämpa så har den enda anledningen att fortsätta kämpa varit så mycket starkare. Så this is the story och här står vi idag helt enkelt.
Att försöka avsluta detta inlägg är inte lätt för det finns så otroligt mycket som jag vill berätta och skriva om och det finns säkert 1000 saker ni undrar också så varför inte?
Fråga på allt ni undrar om Chaboukie, om min och Chaboukies historia och allt annat som rör oss! Så svarar jag på det i ett separat inlägg!
Bloggmotivationen?
Känns som att min motivation till att blogga dog lite så där tillfälligt av någon anledning, vad vet jag inte. Men det finns väl alltid en liten pressande tanke som säger till mig att jag borde blogga. Jag vill fortsätta utveckla min blogg och skaffa mer läsare, bli omnämnd ännu lite mer och sånt och det kan man inte bli om man inte engagerar sig. Dock är denna dipp bara tillfällig för just nu är det sjukt mycket som händer i mitt liv och jag fattar egentligen inte ens hur jag hinner med att göra allt jag måste och allt annat jag vill. Skola, plugg, vänner, hästarna, pojkvän och 2 bloggar. Dock vet jag att jag kan klara av allt men inga ideér alls till blogginlägg nu och det är sjukt onödigt att bara skriva massa skit för att man måste blogga, sånt är ändå inte kul att läsa och helt meningslöst.
Har ni tråkigt så kan ni ju kolla mina filmer eller något annat nice. Har faktiskt också en serie med bilder på Mika från i Söndags som ska upp på bloggen någon dag också.
Peppande
Sånna här kommentarer kan man aldrig få för mycket av och man blir alltid lika glad och nästan ännu mer målmedveten. Man vill fortsätta vara den förebild man kanske ändå är för många där ute. Jag menar jag har ju också varit yngre och sett upp till folk, jag gjorde som de gjorde och det jag gör kommer de som ser upp till mig att göra. Jag måste vara en bra förebild och visa vad som är rätt och fel.
Kommentarer från läsare
– Go girl…you rock!! ❤
Jag tror på dej å d du gör så kämpa på.
– Jag måste bara säga att du är helt grym på det du gör. Jag har läst din blogg sen du började blogga på blogg.se i princip. Och jag har vetat vem du var enda sen jag var rätt liten. Du bloggar inte bara frö att blogga utan gör ett inlägg när du känner för det och då gör du ett ordentligt inlägg. Slänger inte upp en massa skit!
Men det var inte det jag ville berömma dig för utan för din ridning. Du rider verkligen superbra och du är nästan som min förebild. Du kämpar och ger dig inte förens du nått ditt mål. Du akn ta massa skit genom bloggen, men du står upp för dig själv. Jag gillar det starkt.
Så fortsätt med det du gör 😀 Du äger! 😛
– Håller med kommentaren ovan!
Ni är så fina!
Intressant ämne
Jag tycker att det var/är intressant att läsa era kommentarer om hur en bra blogg ska vara för jo det är ju ändå ett aktuellt ämne om man säger så. Idag finns så galet mycket bloggar så det nästan är sjukt och i många av dessa så står det samma saker eller så skrivs det om exakt samma saker. I en vanlig blogg, idag hade jag på mig det här, jag gjorde det här, hejdå. I en hästblogg idag red jag *namn* och det gick bra osv osv. Men för att lyckas så antar jag att man på något sätt måste sticka ut lite och vara egen och personlig. För hur kommer det sig att just storbloggarna har lyckats som de gör och ingen annan? Jag tycker att det är riktigt intressant att spekulera i sånt och så vidare.
Varför väljer över 1000 människor att varje dag läsa om vad jag har att skriva på min blogg? Det är lika intressant det. Fortsätt gärna skriva kommentarer på mitt förra inlägg om bloggar för jag tycker att det är jättekul att läsa!
Hur ska en blogg vara?
Hur tycker ni att den bra blogg ska vara?
– vad ska den innehålla?
– hur ska bloggaren bete sig mot sina läsare?
– hur ska bloggaren ta ställning till elaka kommentarer / snäsiga frågor?
Åsikt
Det var blandade åsikter om sporrarna och aa alla har sin egen åsikt och alla kan inte tycka likadant här i världen, jag själv har en egen åsikt som kommer här
Jag tycker att sporrar är riktigt bra om man använder dem rätt. Om man har en häst som inte lyssnar på skänkeln så är det väl bättre att den reagerar direkt med ett par sporrar än att man ska sitta och trycka och trycka utan sporrar utan reaktion? Man vill ju att hästen ska reagera direkt när man vill något och bara för att man har en sporre på foten så betyder inte det att man använder den i varje steg för man rider med hela skänkeln (benet) och när man behöver förstärka så lägger man till sporren. Sen ska man aldrig trycka in sporren för våldsamt eller sparka för då anser jag inte att man ska ha sporre och innan man lärt sig hitta balansen ordentligt och kan ha skänklarna tillräckligt stilla för att inte störa borde man heller inte ha sporrar enligt min åsikt. Jag anser att sporrarna gör så att man kan minimera hjälperna.
Sen en fråga till dig som skrev att du var emot hjälptyglar, starka bett och sporrar som sa att man borde lära sig rida i stället. Världseliten då?
Fullcheek
Tänkte skriva om fullcheek eller tvådelat med parerstänger. Kalla det vad du vill jag kallar det fullcheek i alla fall.
Anledningen till att vi köpte var att vår tränare tyckte att jag skulle byta från tredelat till tvådelat. Riktigt varför minns jag inte riktigt men det hade något med hästens rörlighet att göra. Om det var rörligheten i sidorna, halsen, nacken jag vet inte på rak arm.
Så vi åkte till hööks för att kolla va de hade för tvådelade och det blev ett sånt här då det såg ut att ligga bäst i munnen.
Beskrivning om bettet från Horze.se:
”Parerstänger hindrar bettet från att glida igenom munnen på hästen och hjälper dig att styra hästen genom att lägga press på sidorna av huvudet. Avrundade kanter där munstycket går över bettringarna och hindrar på så sätt bettet från att nypa din häst i mungiporna. ”
Så bettet är ju som ett vanligt tvådelat fast det har parerstänger på sidorna vilket hindrar mot att bettet nyper hästen i mungiporna samt ger lite tryck på sidan när man tar i tygeln. Alltså inte skarpare än ett vanligt tvådelat.
När jag bytte från tredelat till fullcheek så fick jag en känsla av att Chaboukie var lite lydigare. Att han tog förhållningar bättre och att han gjorde avbrott direkt när jag bad honom. Han har även jobbat mycket bra på detta bettet och jag tycker att han trampar under sig mer nu än han gjorde innan, det beror ju också på att jag börjat jobba han i en högre form vilket jag började med när jag bytte till detta bettet. Egentligen har jag ingen större erfarenhet av bettet då jag inte tävlat på det än och jag har bara haft det på en häst så egentligen har jag inte så mycket att säga om det.
johannagrant 